Kärt barn har lustigt namn

Sex barn ska han ha när han blir stor och pappa (vi har kommit ner från de tidigare tio barnen).

Frågade honom vad han tänkt ge för namn åt dem. Regnbåge, fnittrar han.

Inte illa. Rainbow har man väl stött på på skvallerblaskornas sidor.

Men jämfört med engelskan låter Regnbåge kanske lite klumpigt. Tycker jag. Tänk nu att stå på trappan och ropa in Regnbåge på middag. Kan man annars böja det? Och hur blir plutten-versionen av det – Bågen? Regnis?

Men när jag hörde det följande namnet var Regnbåge slutligen inte alls så dumt.

Traktor. Han har tänkt kalla ett av barnen Traktor.

”Men det kan man väl inte göra? Inte passar det väl någon? Ingen liten pojke vill väl heta Traktor?”

”Ja men då ger jag det till en flicka då.”

Mmm.

Vart försvann prinsessorna?

I min barndom sesådär hundra år sedan handlade sagor om vackra prinsessor, onda häxor, kusliga troll och skäggiga rövare. Det fanns slott och gröna skogar, böljande hav och djupa vallgravar.

Tecknade serier och animationer tillverkades i Östeuropa och visades på julaftonmorgon i maraton.

Få kunde ana vilket fantastiskt urval sagofigurer våra barn skulle få vräka i. Och med vilka tekniska medel de kan smaka på cocktailen.

Lillen är sjuk och har med padden tittat på tecknade snuttar på Youtube. Har bland annat bekantat mig med japanska bussar som samtalar suveränt med brandbilar och ambulanser, följt med en flock vargar som dubbats till svenska och undrat över vem nu var vem i Babar.

Inte ett spår av sessor och deras styvmödrar.

Har inte kommit fram till om det är bra eller dåligt. Dåtidens sagor var nödvändigtvis inte vackra och oskyldiga.

Men på nåt vis… Var är människan i dagens sagor? Nästan alla människoskepnader har ersatts av djur eller fordon.

Tänk så tokigt. Finns det moderna versioner av Pippi, Emil och Madicken?

Visst finns det goda sidor i den zoologiska mångfalden också. Har först nu lärt mig vad surikat och tukan är. Är inte säker på om någon ens hunnit uppfina dem när jag var liten.

Nåväl, jag antar att lärdomen är den samma och endast sättet att framföra den har modifierats. Men varför har vi omfördelat huvudrollerna? Klarar vi inte av att tala om svåra saker som vi är? Behöver vi en röd liten traktor för det?

Om könsroller

Jag har försökt vara försiktig med allt som heter könsroller. Det har varit synnerligen lätt, för hos oss har det av praktiska skäl inte bildats pappa- eller mammagöror. Klarar inte mamma av nåt, blir det inte gjort hos oss.

Dessutom har gossen alltid gillat färggranna kläder – när jag skulle sticka vantar åt honom valde han som garn rött, orange och gult! Ogillar själv skarpt blått, vilket ju förstås också kan vara en förklaring till de få traditionella ”pojkplaggen” i hans garderob.

Visserligen har han alltid gillat bilar, och hans första ord var faktiskt ”traktor”. Men i leksaksväg har det mest blivit djur – ganska neutralt. Och böcker, böcker har han i massor!

Så en dag när jag fört pojken till sin morfar för att jag själv skulle ut och jogga kläcker han ”Mamma, du ska inte springa. Flickor ska inte springa, de snubblar.”

!

!!!

Vem f*n har satt de orden i min sons mun?!

Jaska tjöpa denti dej, mamma!

En röd potalv (=gitarr) till födelsedagspresent
En rosa potalv bara för att vi såg den i en affär
En delfin
Två delfiner
Många delfiner (vi har tittat på bilder i en bok)
Godis
Glass
En röd traktor (tänk vad häftigt att köra till jobbet med en Case!)
En zebrahäst
En pandabjörn
En tokobil (=krokodil) – måste väl starta zoo!?

Allt det ska han köpa åt mig. Det får mig att le, jag har varit fyra dagar i magsjuka och hans varmhjärtade sätt att visa sin omsorg får mitt inre att smälta.

Men.

Så kommer jag att tänka på att han faktiskt bara är två år gammal. Han borde inte ens veta vad det är fråga om när man köper nåt.

Hur har jag riktigt uppfostrat min son?

Lekte vi redan butik när vi var sååå små? Kanske det. Eller helt säkert gjorde vi det. Men varför har jag på känn att vi då mest handlade mjölk och bröd och kanske godis ibland?

Gitarrer fick man som gåva. Men förstod man att nån först måste köpa gitarren, det har jag ingen minnesbild av. Djur gick inte att köpa överlag.

Men sen å andra sidan så följde vi aldrig med mamma till affären. Pappa ibland. Men en gång föll vi av pulkan utan han märkte det och han hamnade komma efter oss, och det blev slut på uppköpsfärderna för vår del.

Plutten är som ett plåster på mig. Alltid med. Kanske han plockat upp köp-mantrat där.

Får man väl hoppas. Jag hatar tanken att dagens barn på nåt vis skulle ha starkare böjelser den vägen. Att samhället och vår kultur på nåt vis skulle pressa dem till det.

Nåväl. Kanske det är lite hypokritiskt att oja sig över det här. Jag har inte varit precis exemplarisk de senaste åren.

Han är så himla gullig när han med röda kinder svär: jaskaaa tjöpa deti dej, mamma! Ti födelsedagspresent!

Om en vecka får vi se vad det blev.

Det första ordet utöver mamma

Gissa, gissa vad vårt första ord utöver mamma (och pappa) är?

Jo, det gick rätt.

Traktor. Traktor!

Man kunde nästan ha förväntat sig det 🙂

Traktor vs mjukisdjur

Många barn har ett mjukisdjur eller en tröstetrasa som de vill ha med sig när de lägger sig.

Inte min pojke. Karlakarlen.

Han tar med sig en röd plasttraktor.

Delvis förstår jag honom, man får bra grepp om den. Men lite svårt verkar det att sova med den när inte alls ger efter under kinden…

Och så håller skopan alldeles hemskt ljud när han vänder på sig! Jösses så det rasslar! Det är inte bara en gång jag vaknat i ljudet. För att inte tala om hur många gånger traktorn träffat mig i huvudet.

Det svåra är att bända upp lillens fingrar för att få bort traktorn när han somnat. Han nämligen vaknar genast bara jag tänker på att ta bort leksaken av honom. Och då blir det skrik!

Om det bara var ett mjukisdjur han fick tröst av… men nej. Hos oss ska det vara en traktor! Hurraa för min lille bonde!