När det surreella blir verklighet

Jag upplever att vi lever i en surrealistisk dröm som i någon vända blivit verklighet.

Låt mig förklara.

I går morse när jag skulle koka tevatten hamnade jag flytta på en kartingbil. När jag skulle dra på mig skorna rullade ett huvud fram nånstans. Soffan är allt som ofta full av exotiska vapen.

Det givetvis fråga om legon. En typisk barnfamiljvardag alltså.

Men kan inte låta bli att tänka på hur absurdt allt plötsligt skulle bli om någon i smyg ändrade på perspektivet och allt skulle vara i verklig storlek.

Som en feberdröm. En mardröm.

Inga rinnande klockor alltså. Men särskilt bilden av det rullande huvudet skrämmer mig.

Makabert.

”Och var kom jag ut?”

Vi närmar oss Frågan (hur blir bebisar till).

Han har redan insett att han kommit från min mage. Hela hösten har det gått väl, han har varken undrat över hur han kom in eller hur han föll ut.

Förrän i dag. ”Hur kom jag ut från din mage då?”

Oj vad jag har funderat på vad jag ska säga åt honom. Har inte kommit på någon bra metafor och är annars också urusel på att ljuga, så valde den korta, raka vägen.

”Det finns ett hål där…” pekar jag mellan mina ben.

”KOM JAG UT FRÅN DIN SNOPP?”

”Jag har älskling ingen snopp.”

”Nämen du har ju en pimpstikel, det är liksom din snopp, visst?”

”Eehhh ja, liksom jo.”

”Okej”, sa han, och så var den etappen avklarad för hans del. Vips fortsätter han iväg till sina legon.

Jag sitter kvar och sväljer. Det gick ju bra. Tills han förmodligen får på käften av dagiskollegerna för att försöka mata strunt i dem. Bebisar ryms väl inte ut från en snopp!

När ett paraply blir en pingvin

En liten hand trevar efter min i mörkret.

”Mamma, det var ett paraply i badrummet. Vad konstigt.” Han har klättrat upp i sängen med mig.

”Hmmpf”, grymtar jag till svar, sömndrucket. ”Vad menar du?”

”Tänk om det är Pingvinen?”

Vilken jävla pingvin hinner jag tänka före jag kommer ihåg Lego-boken vi köpte.

Jaså DEN Pingvinen. Batmans motståndare.

Man har med åren hunnit glömma bort hur det var när allt var så spännande, när morfars arm runt mig plötsligt kunde bli monsterhanden från avgrunden eller när spagetti faktisk var en tallrik maskar. Allt blir så lamt när man växer upp.

Gu så jag älskar hans fantasi!

Oooh, ooh, ooohhh!

Vi har olovligt dålig ljudisolering i huset vi bor.

Det är tidig lördagmorgon och det låter som om nån av grannarna har det skönt. De låter båda, men särskilt han gör sin njutning tydlig.

Plötsligt hör jag ”oooh, oooh, oohhhh” från vardagsrummet. Pojken leker med sina Legon.

Jag ligger på helspänn i sängen och befarar det värsta.

”Mamma, ugglor flyger på natten och sover på dagen! De ser jättebättre än katter och fångar möss! Och mumsar sen i dem!”

Jag suckar av lättnad. Det är alldeles för tidigt för blommor och bin.

Shit happens

”Oj då!”

Han sitter på pottan hos morfar – av någon anledning väljer han alltid pottan där – och, ja, gör vad man nu brukar göra på pottan.

Av erfarenhet vet jag vänta på något mindre trevligt. Han är rätt stor och egentligen förbi pottskedet. Kanske det skvälpt över.

”Lego-gubben blev våt!”

Jag visste det! Det var det jag hört med ena örat medan jag vid köksbordet bläddrat i tidningen och sörplat i mig kaffe.

Frågan är om det är så kritiskt att jag verkligen måste stiga upp och göra något åt saken.

”Lego-gubben föll i kisin!”

Nä men vänta… Föll?

”Vad menar du? Föll den i?”

”Ja, i pottan! Titta, den är helt våt!”

Och visst, på den lilla handflatan ligger en dyblöt liten plastfigur. Räddad från ett minst sagt otrevligt öde.

”Öööh, tog du upp den från pottan…?”

”Jååå!”

Vips nappar jag åt mig gubben och rusar i väg till toaletten. Tvål, tvål och hett vatten! För jag kan berätta er att det olyckligt nog inte fanns endast kiss i pottan.

När jag kommer tillbaka tittar han oförstående på mig. Och sträcker sen handen efter den nytvättade leksaken.

”Kan jag få tillbaks den? Den är min.”

För all del älskling. Men tvätta händerna först!