En röd potalv (=gitarr) till födelsedagspresent
En rosa potalv bara för att vi såg den i en affär
En delfin
Två delfiner
Många delfiner (vi har tittat på bilder i en bok)
Godis
Glass
En röd traktor (tänk vad häftigt att köra till jobbet med en Case!)
En zebrahäst
En pandabjörn
En tokobil (=krokodil) – måste väl starta zoo!?
Allt det ska han köpa åt mig. Det får mig att le, jag har varit fyra dagar i magsjuka och hans varmhjärtade sätt att visa sin omsorg får mitt inre att smälta.
Men.
Så kommer jag att tänka på att han faktiskt bara är två år gammal. Han borde inte ens veta vad det är fråga om när man köper nåt.
Hur har jag riktigt uppfostrat min son?
Lekte vi redan butik när vi var sååå små? Kanske det. Eller helt säkert gjorde vi det. Men varför har jag på känn att vi då mest handlade mjölk och bröd och kanske godis ibland?
Gitarrer fick man som gåva. Men förstod man att nån först måste köpa gitarren, det har jag ingen minnesbild av. Djur gick inte att köpa överlag.
Men sen å andra sidan så följde vi aldrig med mamma till affären. Pappa ibland. Men en gång föll vi av pulkan utan han märkte det och han hamnade komma efter oss, och det blev slut på uppköpsfärderna för vår del.
Plutten är som ett plåster på mig. Alltid med. Kanske han plockat upp köp-mantrat där.
Får man väl hoppas. Jag hatar tanken att dagens barn på nåt vis skulle ha starkare böjelser den vägen. Att samhället och vår kultur på nåt vis skulle pressa dem till det.
Nåväl. Kanske det är lite hypokritiskt att oja sig över det här. Jag har inte varit precis exemplarisk de senaste åren.
Han är så himla gullig när han med röda kinder svär: jaskaaa tjöpa deti dej, mamma! Ti födelsedagspresent!
Om en vecka får vi se vad det blev.
Första gången mamma 