Från idol till idol

Lillkillen spelar fotboll, som ni kanske märkt.

Nya fotbollsidolen är Antoine Griezmann.

Frågade varifrån denna plötsliga entusiasm för en närmast ”okänd” spelare från ett lite mer udda lag, och fick en lång förklaring om hur man på sätt och vis mognar i sitt fandomskap från de mera vanliga Ronaldo och Messi till någon som man själv valt ut.

Nämligen så är alla småpojkar som spelar fotboll till en början Messi- eller Ronaldo-fans.

Sen kan det hända att man byter om idolerna. Den som älskat Messi tidigare avgudar nu Ronaldo och tvärtom.

Tills man finner sin egen väg och hittar den som kommer att påverka mest den egna stilen. Hos oss är det alltså då Griezmann.

Det var en väldigt filosofisk förklaring av lillen, tycker jag! Och genomtänkt.

Fint gjort av honom!

Att komponera ett mästerverk, det är väl lätt!

Barn är så överraskande.

Vi har i ett år nu stridit om gitarrläxorna.

Att spela gitarr är i sig roligt och att uppträda, det är också ok, men så har han ingen energi för läxorna.

Nu har han haft paus i nästan en månad pga ett förlängt höstlov hos pappa.

I morgon är det lektion och jag bad att han skulle öva. Förväntade mig djupa suckar och teatraliska miner, men så har han knäppt två gånger på strängarna i dag utan det minsta lilla bråk.

Och – det här är det mest överraskande – så beslutar han sig plötsligt för att komponera en egen låt.

Eller ”ett mästerverk” som han själv kallade det.

Det störde inte att vi inte hade notpapper, han skrev låten direkt på ett ark.

Och fint blev det! Med flamencorytmer och tuffa knackningar på gitarren och allt.

Tala om gott självförtroende!

Han gjorde det!

För dem som undrar så gick konserten riktigt bra, tack!

Han kunde inget, men det var kanske inte heller poängen. Han backade inte ur i sista minuten, och det är jag stolt över. Och han satt där, segt, och knäppte på sin gitarr, trodde det aldrig skulle ta slut. Men han GJORDE det!

Bussigt grynet!

Hello everybody!

I morgon ska det bli konsert. Hans första.

Jag fattar inte hur han kan. Han bryr sig inte värst om att öva. Det brukar bli ett himla bråk före jag får påmint honom om att ta tag i gitarren.

Men han tar det lugnt, och det är väl huvudsaken.

Han verkar inte ett dugg spänd över uppträdandet. Jag tycker det är konstigt, för jag har sett hur han kan bli helt tyst innan ett fotbollsspel. Nosen är vit och han säger inget.

Och fotboll kan han, gitarrspel inte just alls. Trots det har han än så länge inte tystnat.

I morgon får vi se hur det går. Han har redan kommit överens med sin gitarrlärare vad han ska säga när han börjar. ”Hello everybody” ska det bli.

Hello, hello. Hoppas det går bra!

Två i en

Fotbollssäsongen har startat på allvar nu.

I veckan var det bara två matcher, men veckan innan till och med sju.

Men ingen fara, han njöt.

En kväll blev det fyra hattricks.

Vet inte om det riktigt stämmer, men en massa mål var det i alla fall. Han var hungrig på plan, snabb på bollen, ivrig i att försöka skjuta.

Så visst blev det resultat– trots ett semimassivt näsblod under en av matcherna.

Förra veckoslutets träningar var något helt annat. Tänkte att jag inte behövdes på plan för att sporra, det hade ju gått så bra hela veckan, så jag slank på en promenad.

Men här spelade han med de bättre killarna, sin årskulls ”proffs” som redan lämnat vårt lilla hobbylag.

När jag kom tillbaka från min promenad var det som om en annan pojke skulle ha varit på plan.

Ingen hunger, ingen iver. Inget självförtroende. Däremot en mängd halvmatta försök lite ditåt.

Det gjorde nästa ont att se honom så osäker. För visst, han får inte närapå samma träning som de bättre killarna får, han är helt enkelt inte på samma nivå, inte än åtminstone. Men så mycket sämre är han inte att han inte skulle klara av att spela mot dem. Eller med dem.

Hur ska jag få peppat upp honom? Hur ska vi få den där andra osäkra att dra sig undan och ge utrymme för den modige bollkungen? Hur ska vi få två att bli en?

Frisk humor bland bokhyllorna

Vi var till bokhandeln i dag.

Han är som hemma där, vandrar självständigt mellan hyllorna och hojtar glatt efter mig om det behövs.

Nu hörde jag honom redan på avstånd.

”Mammmaaaaaa…! Jaaaag haaaaar hittaaaat den perfekta boooooooken åååååt diiiiiig!”

Och så kommer han till mig med en Trump-biografi.

En TRUMP-BIOGRAFI!

För dem som inte vet så tycker vi båda att Trump är superläskig. Lite som Jokern i Batman, fast värre.

Jag kan inte annat än att konstatera att han har frisk humor, lillen. 

Lägerskräck

Det blev tal om att lillen skulle delta på läger under jullovet.

Han ville inte, precis som han inte vill något annat heller för tillfället.

Jag manade och lockade och gjorde mitt allt för att övertala honom.

Vid ett tillfälle gav jag nästan upp – jag har inte själv heller gillat läger. Tänkte att kanske han tar efter mig.

Och så säger han plötsligt ja. Han vill gå.

Tjoho och jubel!

Några dagar senare frågar jag varför han först varit emot det hela. Svaret dröjer och är slutligen mycket diffust.

Så ställer han mig den avgörande frågan.

”Måste man faktiskt sova i tält?”

Stackars gullegryn. Men hur skulle han ha kunnat veta?

 

Att förnya sig – eller sin utrustning – kan vara svårt

Han vill riktigt inte. Nåt alls, liksom.

Det blir tungt i längden. Som en dag då jag föreslog att vi skulle åka till sportaffären för att köpa nya fotbollsskor åt honom.

”Näeee… De gamla är riktigt bra!”
”Men de är ju helt trasiga! De har hål i tårna!”
”Nej! De är PERFEKTA”, skriker han.

Senare visar det sig att det gamla dojorna har magiska krafter. Att man med dem gör mål. Bättre än med något annat par.

Slutligen får jag övertalat honom. ”Folk tror att jag inte vill köpa nya skor åt dig. Att jag kanske inte har råd”, vädjar jag.

Väl i affären prövade vi ett antal par tills vi hittade dessa, finfina CR7-skor från Nike. Till och med färgen passar perfekt med lagets färger!

När vi kom hem märkte jag att de nya skorna är nästan två centimeter längre än de gamla. Det måste ha känts trångt hela hösten. Och stackarn har inget sagt!

Den tveksamme är nu övertygad. De nya skorna känns snabba och de ger en bra touch med bollen.

Vi får hoppas att också de här ger oss flera fina mål!

Bulldags!

Nu har vi firat! Söndagens träningar visade sig vara en succé; killen får pröva sina fotbollskunskaper med de längre hunna spelarna från och med nästa vecka! Gu’ så jag är stolt!

Och det bästa, en mamma trodde jag bara var 35 år gammal!

Så det fick bli bulla för hela slanten 🙂

För we are the champions!

Med salmiak i hand

Killen har spelat fotboll i ett år nu.

I och med att pojkarnas kunnande har utvecklats, har också tränarnas ambitionsnivå stigit.

Nu talar man strategi med förstaklassisterna. De ska spela i en romb, i stället för att alla vara på bollen. I salmiak alltså.

Jag har funderat på om lillusarna faktiskt förstår vad det är fråga om. Senast på matchen frågade jag sonen om de fått direktiv av tränaren gällande spelsystemet.

”Vi ska spela med en salmiak i hand!” svarade han glatt, och sprang sin väg.