Kvinnor kan ha vad som helst i sina handväskor.
Kollade min i dag. Det fanns kvitton från förra året, vilket egentligen är kul – att gå igenom dem är som att läsa en dagbok. Man kommer ihåg vad man köpt och kanske till och med med vem man njutit middag med.
Jag har också en massa läppstift. Åtta hylsor totalt, allt från klarrött till orange och ljuvaste rosa. Och fem liners, för annars kan ju läppfärgen klättra i de fina fårorna i mustaschområdet.
För de dagar jag inte orkar kämpa med färger bär jag omkring en stor tub men 8 hour cream, den bästaste läppsalvan någonsin.
Det fanns också några slantar pengar, en börs och ett par stoppnålar och en säkerhetsnål. För säkerhets skull, liksom.
Men sonen är inte alls bättre. Vi gick just igenom hans ryggsäck.
Och jaiks, jag har ändå inget ätbart i väskan. Bortsett några gula pastiller som jag inte har någon aning om vad de är… Men gossen då.
Råkade på en konstig klump av något gråbrunt som kletat sig fast på en pappershandduk. Det luktade inte illa, men inte gott heller; det var svårt att avgöra ifall det var levande eller inte.
Det var faktiskt lite… fossilaktigt.
För en stund lekte jag med idén att kanske sonen hittat en förstenad bajskorv från dinosaurietiden på skolgården, men insåg snabbt att ifall det hade varit en koprolit, skulle någon redan för flera år sedan ha hittat den i dammen.
Så jag frågade honom.
”Och kan du förklara mig vad det här är?”
Han tittar på klumpen förvånat.
”Nä men… det måste vara påskägget jag fick av tant Taina då vi var till henne och åt!”
Javisst ja. Det är typ två månader sedan.
Vet inte vilket är bättre, fossiliserad bajs eller bortglömd choklad.
Första gången mamma 