Platt fall på julfesten

Det var julfest idag på skolan. Eftersom skolan är stor hölls den på stadens konserthus.

Redan på morgonen ringer pappan. ”Du, jag tror han är nervös. Han vill inte gå till skolan.”

Pojken har tydligen fått scenskräck. Jag försöker lugna ner honom, berättar om att det inte gör något fastän man sjunger lite fel och glömmer orden. Kompisarna bredvid hjälper till och att man i värsta fall kan mima till sången.

Han tycker det är okej även om han ställer sig tveksamt till etiken i playbackuppträdanden. ”Kan man verkligen göra så?”

På kvällen är det dags för hans årskurs att uppträda. Barnen klättrar upp på scenen, salen tystnar. Just när de ska börja sjunga hoppar han plötsligt ner från bänken han står på.

Det blir liksom en paus, en skrynkla, ett veck i händelserna. Sången börjar inte.

Han går över scenen och säger något åt lärarinnan, och fortsätter direkt ner från scenen.

Jag hinner i fatt honom vid dörren. ”Är du okej?”

Jag ser tårar på hans kinder. Han är våt om ansiktet, händerna glänser.

”Jag mår illa.” Det visar sig att han spytt, ordentligt, genom halva salen.

Jag tycker så synd om honom! Han gråter för han verkar förstå det unika i stunden. Vi kan inte stanna, och det är bara nu han är på ettan. Första klassens julfest kommer att gå förbi honom.

”Jag vill inte!”

Han är så ledsen att jag låter honom gå tillbaka och sjunga slut tillsammans med sin klass. En och en halv sång blir det. Det är bättre än inget. Men det tröstar just inte alls.

Stackars grynet.

Fossiliserad bajs eller bortglömd choklad – gissa vilken?

Kvinnor kan ha vad som helst i sina handväskor.

Kollade min i dag. Det fanns kvitton från förra året, vilket egentligen är kul – att gå igenom dem är som att läsa en dagbok. Man kommer ihåg vad man köpt och kanske till och med med vem man njutit middag med.

Jag har också en massa läppstift. Åtta hylsor totalt, allt från klarrött till orange och ljuvaste rosa. Och fem liners, för annars kan ju läppfärgen klättra i de fina fårorna i mustaschområdet.

För de dagar jag inte orkar kämpa med färger bär jag omkring en stor tub men 8 hour cream, den bästaste läppsalvan någonsin.

Det fanns också några slantar pengar, en börs och ett par stoppnålar och en säkerhetsnål. För säkerhets skull, liksom.

Men sonen är inte alls bättre. Vi gick just igenom hans ryggsäck.

Och jaiks, jag har ändå inget ätbart i väskan. Bortsett några gula pastiller som jag inte har någon aning om vad de är… Men gossen då.

Råkade på en konstig klump av något gråbrunt som kletat sig fast på en pappershandduk. Det luktade inte illa, men inte gott heller; det var svårt att avgöra ifall det var levande eller inte.

Det var faktiskt lite… fossilaktigt.

För en stund lekte jag med idén att kanske sonen hittat en förstenad bajskorv från dinosaurietiden på skolgården, men insåg snabbt att ifall det hade varit en koprolit, skulle någon redan för flera år sedan ha hittat den i dammen.

Så jag frågade honom.

”Och kan du förklara mig vad det här är?”

Han tittar på klumpen förvånat.

”Nä men… det måste vara påskägget jag fick av tant Taina då vi var till henne och åt!”

Javisst ja. Det är typ två månader sedan.

Vet inte vilket är bättre, fossiliserad bajs eller bortglömd choklad.

I ombytta roller med den lille sjukskötaren

Jag vaknar i att han pickar mig i armen.

”Ska du sova hela dagen”, undrar han. Jag öppnar ögonen, har ingen aning om vad klockan är.

Hon visar sig vara kvart i elva. Jag har sovit hela förmiddagen.

”Jag är lite hungrig”, säger han.
”Jag vet, sorry, jag är helt slut. Den här magsjukan tar kål på mig!”
”Jag kan nog fixa det själv också”, säger sexåringen. ”Bara det finns mat i kylskåpet.”
”Det finns makaronilåda”, suckar jag.
”Jes!” skriar han och rusar lyckligt i väg.

Hissar upp mig i sängen. Bubblor kör race i magkrökarna. Jag vet inte vilken ända jag måste vara mer försiktig med.

Plötsligt är han där igen.

”Jag fick upp den helt själv! Vill du se hur?”

Utan att jag hinner svara demonstrerar han.

”Titta! Jag lyfte upp kanterna så här. Sen kunde man pilla loss locket hur lätt som helst!”

Han ser belåten och nöjd ut. Min store hjälte.

”Vill du att jag ringer pappa så att han kommer efter dig på eftermiddagen? Så har du någon att vara med?” frågar jag.

Han tittar undrande på mig.

”Men vem ska då ta hand om dig?”

Ner med huvudet i byttan – vems korv har vi här?

  
Ni vet när olika kulturaktörer desperat försöker hitta på program för de små under semesterperioderna?

Här är vad Artis, djurparken i Amsterdam, bjöd på i februari i år.

Det var tydligen en bana där man kunde lära sig hurdan bajs (!) olika djur har – och djurparkspersonalen hade dömt att effektivast går det till när man berör fler än en av våra sinnen.

Jag tycker det är helt genialiskt! Och av feedbacken att dömma gillade den yngre generationen det också.

Ner med huvudet i toalettstolen bara! Apbajs och elefantbajs lär dofta helt okej, även om elefansbajsen är så stor att den fyllde en hel skottkärra.

Men lejonkorvarna, de ratades på direkten.

”Det luktar reve”, berättade han.

Bajs är härligt, det förenar generationer.

 Foton av I. de Wolde

Ena minuten är de ok, och plötsligt… är de det inte.

En stunden är de okej, följande är de hur sjuka som helst.

Det är som om någon skulle vrida på en kontakt. On, och så är allt ok, off, och de har hundra grader feber och spyorna flyger.

Han som vanligen talar i ett har i dag knappt yttrat mer än ett dussin meningar.

Han mår illa. Har ont.

Och allt har varit bra kvällen innan.

I dag har jag till och med läst oavbrutet åt honom – inte en enda fråga under de två kapitlen Harry Potter vi läste i dag! Normalt finns det alltid något att anmärka om, eller fråga, eller kommentera; han bara inte kan hålla tyst.

Det stör mig ibland. Nu märker jag hur mycket jag älskar det. Att läsa för en tyst publik känns inte som att läsa högt. Jag kunde lika bra ha läst för mig själv.

Krya på dig snart, älskling. Jag saknar dig redan!

 

Säg det med rim

Lillen berättade att de ofta leker med rim på förskolan. De säger ”Vart ska vi åka” och så ska den andra fylla på.

En mycket trött kväll höll vi på med det vid middagsbordet. Eftersom favoritintresset för tillfället (? går det ens över?) bland annat är avföring fick vår fina dikt, emmm, ett stänk av temat.

Men vi hade roligt medans vi rimmade!

Oj vad jag skutta’
Jag måste riktigt prutta’
Men så kom det en bajs
Jag blev riktigt skrajs
DEN VAR STOR SOM EN MAJS!

Duktigt av oss, eller?

Bajs, bajs prutt och fis

”Bajs, bajs prutt och fis, rumpa-rumpa-rumpa-ru, snoppsnoppsnoppsnoppsnoppsnoppsnopp pimppi!”

Han sitter på sovrumsmattan, klär på sig och sjunger snusk.

”Du, kan du sluta?”
”Nä!”
”Jaha. Och varför inte det?”
”FÖR ATT JAG ÄLSKAR DET!”
”Jag har märkt det att det har börjat intressera dig en massa.”
”BÖRJAT? Det har intresserat mig sen jag blev fyra! Många ÅR alltså! Bajs, bajs prutt och fis…”

…och det här är bara början.

En kort berättelse om en monstruös bajskorv

Det står en kvinna vid den stora toalettspegeln och sminkar sig. Hon har glammiga byxor, spetströja och nitar i ansiktet.

”Gå ingenstans, mamma, jag måste bajsa!”
”Jag väntar på dig här ute”, svarar jag och ställer mig i en fördjupning bredvid toalettbåset. Kvinnan vid spegeln borstar koncentrerat sina ögonfransar. Det ser ut som om hon skulle på fest, även om klockan knappt är nio på morgonen. 

Plötsligt hörs det något från båset. Han klämmer. Och klämmer.

Till slut plaskar det. Han pustar ut.

”Åååh vad det var tungt!”
”Jag märkte det”, ler jag. Hon vid spegeln ler också.

”Mamma, det kom en jättebajskorv! Den ser helt ut som en val! Kom å titta!”

Jag sluter ögonen. Vilken fantasi!

Spegelkvinnan tar sin handväska för att gå. Våra blickar möts. Vi skrattar.

Bajshumor funkar alltid. Särskilt när det kommer från en femåring.

Står de strittar det, sitter de skvätter det

Det är nåt med småpojkars fysiologi jag inte fattar. 

Hur de än kissar kissar de i byxan.

Står de råkar strålen träffa toalettstolsringen och så strittar det i kallingarna.

Sitter de skvätter det över kanten.

Man kunde ju tro att det skulle vara lättare med en stump. Men icke.

Ni som vet, kissar de bättre här emellan när de blir lite större, före de får problem med den sista dröjande droppen? Eller ska det jämt lukta kiss på toan?

Man behöver väl inte lov för att…?

Har ni lagt märke till hur barn ibland ber om lov att få göra helt vanliga saker, såsom att bajsa?

Jag menar, man behöver väl inte skilt beviljas rätt att besöka toan? Det är väl bara att tåga in (och tuta på).

För vilken förälder är så hemsk att den svarar ”nixens, försök hålla dig över natten” eller ”tyst, vi har ännu 600 km kvar tills vi är framme”.

Jag bara undrar. Jag har nog låtit honom ta en sväng till badrummet alltid då han önskat det. Har tänkt att det blir mindre besvär så.

Liksom.