Vi har en båt.
Det har varit så tråkigt väder att vi sommar inte riktigt vågat ut med den.
Förutom idag. Solen sken, temperaturen steg långt över 20 och havet låg stilla. En ”nu eller aldrig”-dag alltså.
”Du, ska vi göra en tur med båten?”
”KAN du köra båt?”
”Näe, men man måste väl öva sig?”
”Tänk om vi dör?”
”Det är förstås fullt möjligt, men ytterst osannolikt. Chanserna att vi överlever är bra mycket större än chanserna att vi omkommer.”
Han är inte fullt övertygad.
”Kom igen nu, bara en liten runda? Sen kan vi gå till kusinerna.”
”Okej då.”
Hela turen – som annars gick fint, vi överlevde – satt han fast i mig. Han som brukar sitta i fören och halvt hänga utanför båten och fånga salta vattendroppar med tungan. Som ett plåster.
Efter turen hoppar han upp på bryggan och utbrister lättat ”sidu vi överlevde. Skulle inte ha trott det.”
Första gången mamma 