”Och var kom jag ut?”

Vi närmar oss Frågan (hur blir bebisar till).

Han har redan insett att han kommit från min mage. Hela hösten har det gått väl, han har varken undrat över hur han kom in eller hur han föll ut.

Förrän i dag. ”Hur kom jag ut från din mage då?”

Oj vad jag har funderat på vad jag ska säga åt honom. Har inte kommit på någon bra metafor och är annars också urusel på att ljuga, så valde den korta, raka vägen.

”Det finns ett hål där…” pekar jag mellan mina ben.

”KOM JAG UT FRÅN DIN SNOPP?”

”Jag har älskling ingen snopp.”

”Nämen du har ju en pimpstikel, det är liksom din snopp, visst?”

”Eehhh ja, liksom jo.”

”Okej”, sa han, och så var den etappen avklarad för hans del. Vips fortsätter han iväg till sina legon.

Jag sitter kvar och sväljer. Det gick ju bra. Tills han förmodligen får på käften av dagiskollegerna för att försöka mata strunt i dem. Bebisar ryms väl inte ut från en snopp!